I dag har jag ägt Macke i ett helt år. 12 månader har gått sedan jag blev en lycklig ägare till världens finaste ponny.

Förstår nu att jag gick mycket på magkänslan när jag träffade Macke. Han var allt jag drömt om. Men visste inte mycket om hur man skulle se ifall hästarna var bra eller inte. Vad man skulle gå efter osv. Macke är underbar, men var mycket mer arbete framför oss än jag först trott.

 

Måste erkänna att dem första månaderna med Macke var kämpiga! Han var ganska vild, nervös och var alla motsatser från Knatte. Sadeln vi hade passade inte, han kickade stup i ett när jag red honom så han fick stå några veckor tills vi hittat en ny sadel, detta gjorde att vi stod stilla i utvecklingen.

Han stod aldrig stilla i stallgången när jag skulle rykta honom. Benen fick jag knappt röra, mindes att förra ägaren nämde att han hade varit ganska livlig och nervös när dem köpte honom för många år sedan, men att det hade lagt sig efter ett tag när han lärt känna dem.

Detta fick mig att bara vänta och fortsätta som vanligt. Han blev lugnare och lugnare, det tog tid för honom att börja lita på mig och då tid för mig att börja lita på honom.

 

I december förra året fick macke ringorm. Han fick stora områden runt mungipan och käken kala, halvt såriga på ena sidan av huvudet. Detta fick mig att ställa av honom, dels för att han inte fick träffa några andra hästar (för ringorm är väldig smittsamt) och var orolig att tränset skulle skava och förvärra såren.

Vi fick bada macke två gånger i veckan med ett medel som skulle ta dö på svampbakterierna. Efter någon månad var han äntligen fri från ringorm och vår träning kunde komma i gång. Hoppade honom inte på ett tag utom bara tragglade med dressyren. Kommer ihåg vår första träning för Helene. Ingenting verkade funka. Han gick med huvudet uppe bland molnen, stretade emot och var allmänt seg. Jag var inte heller nått vidare då, red nästintill aldrig riktig dressyr på Knatte när jag hade honom, det kan jag säga med handen på hjärtat. Han var ganska gammal och ville bara ha kul med honom, komma igång med hoppningen.

 

Men Macke var något helt annat, ung, en vilja av stål, en oslipad diamant.

 

Tillslut började allt gå vägen. Våran resa har gått upp och ner. Under detta året har vi samanlagt bara fått med oss 8 rosetter hem från tävlingarna. Vilket bara tre av dem är riktiga placeringar. Vet att jag alltid måste hålla modet uppe och kämpa vidare, men har varit svårt. Längtat av att själv få en framgång att vara stolt över, själv få stå på prispallen, klappa om min häst och berömma den för att den ställt upp för mig och vi tillsammans tagit hem segern. Alla drömmer om detta, även jag.

 

Men Macke ger inte mycket gratis, även om han älskar att hoppa vill han ha mitt stöd och samarbeta.

Detta är därför jag kan åka hem från tävlingarna tomhänt och endå blicka framåt. För jag vet att en dag så kommer våran tid. En dag kommer Macke och jag vara ett. Det är värt att vänta och kämpa.