Rundan i förrgår var underbar, allvarligt. Så kul har jag nog inte haft på ett bra tag när det gäller skogsrunda ensam med Macke. Gud så fin han var, lyssnade på alla uppsamlningar och arbetade ganska så rejält med formen. Kunde galoppera lugnt hemåt och sakta av och öka när jag sa till. Mycket beröm fick han såklart, märker att han också tyckte att allt blev mycket bättre och mycket roligare. Han verkade alltså trivas hur bra som helst med det raka eggbettet! Han blev heller inte så tung och ryckig i galoppen när han ville öka, såklart ville han öka nu med men han väntade tills jag sa till honom att göra det. När han lyssnade på avsaktningarna så visste han att han snart skulle få öka igen, eftersom han lyssnade istället för att demostrera och fortsätta en bra bit. Det gjorde oss båda i otakt. Men då var vi verkligen ett team, känna vad den andra tänker. Nästan så faktiskt...